Derrida om vårt ansvar för döden (och livet)

Människan har, kanske först i postmodernismens virrvarr av olika sanningar, fattat sig själv som en singularitet, dvs. som en unik individ. Den historiska (genealogiska) erfarenheten har också visat, att människan är dödlig. Döden är slutet på människans tillvaro, döden skall, liksom livet, ses som en gåva från en godhet, som står skyhögt över allt, som människan kan föreställa sig.

Gåvans mysterium i döden gör att Jacques Derrida kan tänka sig kristendomens historiska möjlighet. Därifrån har vi ju ändå fått termer som synd, skuld, offer, gränslös kärlek och möjligheten till frälsning. Från allt detta kan människans frihet och ansvar härledas. När människan börjar se sitt ansvar för hela mänskligheten, då kan hon sakta begripa, att kristendomen (med sin uppmaning att vi skall älska vår nästa) sitter inne med svaret på frågan, hur det skall gå för människan vid den historiska tidens slut.

Det är alltså döden, eller dödens föraning, som bör väcka oss att se hela avsikten med vårt liv och vårt ansvar över det. Ansvaret har sin förankring i det Goda, detta Goda, som glömmer sig själv och som därför är en rörelse av gränslös kärlek. Derrida anser att denna oändliga kärlek behövs för att en individ skall kunna "ge avkall på sig själv och för att bli ändlig, inkarnera sig för att älska den andre, som en annan ändlig varelse.” (s. 277).

Till slut citerar Derrida Patocka (dock med långa egna kommentarer i citatet) där det sägs, att det är jag själv, som är den ansvariga människan i mitt egna, djupa och hemliga jag. Jag är ansvarig därför, att jag har en föraning om min död och måste kunna ansvara inför döden (inför intet) för vad jag har gjort med mitt liv.

Människans skuld finns däri, att hon aldrig kan svara på det Godas oändliga kärlek. Det blir ett asymmetriskt förhållande mellan den ändliga människan och den oändliga godheten. Skulden, arvsynden, ursprungssynden finns därför hos hela mänskligheten, ända från tidens begynnelse. Derrida går verkligen in på djupet i människans och varats väsen.

Milbank - ett försök till översikt

John Milbank börjar med att konstatera, att modernismens slut innebär slutet på ett enhetligt sanningssystem, som var byggt på ett universellt förnuft. Nu lever vi i postmodernismens tid med ett stort (Milbank säger lite oprecist: ett oändligt) antal olika sanningar. Moderniteten såg gärna teologin som en vändning mot det inre. Nu gäller det externa, det som kommer utifrån.

Milbank ser som teologins uppgift, att redogöra för den kristna praktiken. Han säger dessutom, att teologin saknar uppgifter, om den inte gör sina reflektioner kring det unika i den kristna gemenskapen. Han ser också denna gemenskap som det första tecknet på en social gemenskap, som omfattar olika samhällsgrupper och där även kvinnor kunde ingå som jämlika med männen.

Milbank kopplar Gud ihop med denna gemenskap, som i praktiken skapas i kyrkan. I kristendomen har människorna i första hand ett hopp om och en möjlighet till en verklig gemenskap.

Kristus är det gudomliga Ordet (Logos) och ger relationen mellan kyrkan och den mänsklige Jesus. I det historiska minnet av Jesus finns frälsningens språk. Det är kyrkan som måste se till, att den svarar på detta språk, genom att dess medlemmar handlar så, att de börjar visa omsorg om och tillit och kärlek till sina medmänniskor. Då finns det en möjlighet att minska, på sikt till och med bortta ondskan och våldet i världen.

Milbank har en sund inställning till den nya kyrkans roll, som i sin gemenskap kan minska klyftorna mellan olika människor och olika nationer. Men måste han säga allt så invecklat, att man ofta i timmar har måst stirra på vissa av hans utsagor, utan att egentligen förstå ett dyft av vad han säger.

Om Vattimos tro

”Länge steg jag upp tidigt, för att hinna gå till mässan innan skolan, jobbet eller föreläsningarna på universitetet började". Så inleder Gianni Vattimo sin bok ”Jag tror att jag tror” (1996). I kapitlet om trons innehåll skriver Vattimo om sin egen tro, som han alltså tappade bort för långa tider i sitt vuxenliv.

Vattimo har försvarat en syn på den kristna frälsningshistoriens sekularisering, där den moraliske Guden med sina lagar anses gammalmodig och kan läggas åt sidan. Gud har inkarnerats som människa och han vill, enligt denna syn, låta människan vara mera som Kristi vän och därigenom följa hans exempel och tjäna sin nästa i hjälpsamhetens och barmhärtighetens tecken.

Vattimo funderar i ett senare skede av sitt liv, hur han skall kunna komma tillbaks till sin (katolska) tro i vår sekulariserade, postmoderna värld. Han skriver att han (som de flesta av oss) mest gick i kyrkan av konventionella skäl. På vänners begravningar, bröllop, för att lyssna på vackert orgelspel och av liknande orsaker. Han var inte troende mera, men tyckte om kyrkan som plats.

En professorskollega som Vattimo beundrade, frågade honom dock, helt apropå i samband med en diskussion om andra saker, om Vattimo fortfarande, i djupet av sin själ, tror på Gud. Då svarade Vattimo att han tror att han tror.

Sedan dess har Vattimo ständigt återvänt till kristendomens grundtexter. Hur religionskritisk som Vattimo är må uppfattas vara, räknar jag honom till de verkliga kristna. de som efter kriser och moget övervägande ansett att kristendomens budskap om försoning och möjlighet till frälsning bär människan bättre och längre än sekulariseringens budskap om otaliga små, subjektiva sanningar.

Förlåt - och ännu något om Gianni Vattimo

Hej alla,

förlåt mig för att jag ofrivilligt hamnade utanför diskussionen i två veckor. En oväntat intensiv period av både förberedande och avhållna möten höll mig dessvärre sysselsatt de två senaste veckorna både dagar och kvällar, helgar likaså.

Nu är jag med igen. Jag har under mellanperioden dock läst Gianni Vattimos bok "Uskon että uskon" (Jag tror att jag tror) där han framhåller ganska samma synpunkter, som i den artikel, som vi har i vår bok.

Så, vad är det han säger egentligen om sin väg tillbaks till (den katolska) tron. Trons nya betydelse utgår enligt Vattimo ur sekulariseringen. Med den avser han relationen till det heliga, som ständigt försvagats.

Försvagats kanske, men relationen finns kvar och har kanske lite förstärkts på sistone. Vattiomo anser att känslan för moral trots allt finns ännu hos människorna. Vår optimism för vetenskapens ständiga framsteg börjar vackla.
Vattimo skriver att människan i den postmoderna världen är oförmögen att lösa alla vetenskapliga problem. Som exempel tar han bioetikens frågor om genmanipulering, ekologiska problem och - intressant nog - alla de probklem som hör samman med våldsutbrott i storstädernas utkanter.

Vattimo är alltså humanist och ser att människan måste förändras inifrån, godta Jesu förklaringar om möjligheten till en bättre värld, blott vi kunde visa tillit till varandra.
Med ett bibelcitat visar Vattimo vad han menar: "Jag kallar er inte längre slavar, för slaven vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå och bära frukt, bestående frukt, så att Fadern ger er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: Älska varandra." (Joh. 15:15-17).

Vackert citat, eller hur?

Jag börjar nu läsa era inlägg och kommenterar dem efter hand.

Hälsningar
Olav

Richar Rorty om Gianni Vattimo

Hej alla,

jag skall börja med att plocka Patriks synpunkt på ett ”svagt” tänkande (termen är Gianni Vattimos). Det är ett utdrag från ett svar på min bloggsida. Jag citerar:

”Det lättaste sättet att förstå Vattimos tal om "svagt" tänkande (om än inte uttömmande), är att säga att det handlar om en hermeneutisk medvetenhet. Ett "starkt" tänkande tror sig nå fram till saken själv, medan ett svagt tänkande är medvetet om tolkningsaspekten och den osäkerhetsfaktor som finns där. Poängen med talet om svagt tänkande är att det trots alla problem är möjligt, bara man inte har för höga anspråk..”.
Bra sagt.

Jag skall övergå till den amerikanske filosofen Richard Rortys (1931-2007) tankar om postmodernistisk teologi. Till min glädje kommenterar han mycket Vattimo. Han anser för det första att föreställningen om ”empiriska bevis” är ”irrelevanta för talet om Gud (s. 131). Detta gäller enligt Rorty dock lika mycket för ateister som för teister. Han anser sig själv vara nära ateismen, men vill helst kalla sig ”religiöst omusikalisk”, en härlig term, eller hur?

Han ser Vattimos betydelse däri, att Vattimo kastade över bord alla försök att binda religionen vid olika sanningskrav, som till exempel ”moralisk” sanning. Om man definierar rationaliteten – nu följer jag Rorty själv – som ”strävan efter intersubjektiv konsensus” (ni märkte väl ordet subjektiv här) och sanning som ”det yttersta resultatet av en sådan strävan” så då hamnar religionen både ut ur offentligheten och ut ur en intellektuell diskussion överhuvud. Detta därför att det är naturvetenskapens sanningar som härigenom följes. (s. 135). Kunskapens område är offentligt, religionens område är mestadels (men inte helt) privat.
Jag återkommer.

Varat som "försvagad" tilldragelse

Gianni Vattimo gör det inte lätt för oss. Om Gud talar han inte, utom i samband med Nietzsches tal om Guds död. Enligt Vattimo kommer Heidegger till samma resultat: det mtafysiska varandet är slut. Det går inte mera att tala om "den yttersta verkligheten" i en värld, som är så splittrad som vår (post)moderna värld.

Nu försöker Vattimo dock hitta en utväg ur detta dilemma. Han säger att när den yttersta (över)verkligheten inte mera finns, så finns det en möjlighet för religionen att dyka upp i den seriösa diskussionen på nytt.

Vattimo ser det moderna varandet som tilldragelser (händelser) och anser att varandet härigenom försvagas. Det kan man hålla med honom, ju mera subjektivt objektiva varanden som finns, dess mindre betydelse kan man ge åt varje enskilt fundernade kring vår existens. Vattimo anser också, att detta "svaga" tänkande alltid har varit typiskt för religionerna. Han tar upp som exempel kristendomens hjälpsamhet mot de utstötta och dess försonande lära genom Kristi död.

Vattimo anser nu, att vår tids fortgående splittran (dekadens)kan gå i diskussion med religionernas "svaghet" för marginaliserade grupper och tilldragelser. Om jag har förstått Vattimo rätt, så kan Gud inte mera dras in i denna postmoderna diskussion mellan sekulariseringen och religionerna.

Vattimo ser en möjlighet till samtal om religionen i postmodern tid.

Hej alla igen!

Jag har förstått att Gianni Vattimo är en av de första filosoferna, som kopplar ihop Nietzsches förkunnelse om den moraliske Gudens död med Heideggers tal om metafysikens slut. Med bägge termerna menas alltså, att vår existens, vårt varande, har i sig självt blivit så babelstornsaktigt splittrat, att någon objektiv och ideal, det vill säga transcendentiell världsbild inte mera går att frambringa. Människornas olika verkligheter blir till olika händelser, som inte går att sammanfatta till en enhetlig världsbild mera.

Vattimo frågar sig, om postmodernitetens mångfald av världsbilder också betyder, att det inte mera går att tala om religionen. Vattimo har nämligen kommit till, att religiösa termer, såsom försoning eller änglar, används också av nutida filosofer utan direkt förankring i religionen. Utifrån detta anser Vattimo, att det i vår sekulariserade värld trots allt finns en tradition, som upprätthåller religionens språk, om än i försvagad form.

Vattimo anser, att detta betyder, att varat (vår existens) har en inbyggd tendens att fundera på frågor, som går utöver erfarenheten. Sekulariseringen ger alltså en postmetafysisk filosofi möjligheten, att i vår tid återgå till samtal om religionen i vår kultur. Detta ställer dock även nya krav på religionen som "måste sätta sig själv på spel." (s. 124). Någon återgång till traditionell gudsdyrkan verkar inte mera vara möjligt.