Om Vattimos tro

”Länge steg jag upp tidigt, för att hinna gå till mässan innan skolan, jobbet eller föreläsningarna på universitetet började". Så inleder Gianni Vattimo sin bok ”Jag tror att jag tror” (1996). I kapitlet om trons innehåll skriver Vattimo om sin egen tro, som han alltså tappade bort för långa tider i sitt vuxenliv.

Vattimo har försvarat en syn på den kristna frälsningshistoriens sekularisering, där den moraliske Guden med sina lagar anses gammalmodig och kan läggas åt sidan. Gud har inkarnerats som människa och han vill, enligt denna syn, låta människan vara mera som Kristi vän och därigenom följa hans exempel och tjäna sin nästa i hjälpsamhetens och barmhärtighetens tecken.

Vattimo funderar i ett senare skede av sitt liv, hur han skall kunna komma tillbaks till sin (katolska) tro i vår sekulariserade, postmoderna värld. Han skriver att han (som de flesta av oss) mest gick i kyrkan av konventionella skäl. På vänners begravningar, bröllop, för att lyssna på vackert orgelspel och av liknande orsaker. Han var inte troende mera, men tyckte om kyrkan som plats.

En professorskollega som Vattimo beundrade, frågade honom dock, helt apropå i samband med en diskussion om andra saker, om Vattimo fortfarande, i djupet av sin själ, tror på Gud. Då svarade Vattimo att han tror att han tror.

Sedan dess har Vattimo ständigt återvänt till kristendomens grundtexter. Hur religionskritisk som Vattimo är må uppfattas vara, räknar jag honom till de verkliga kristna. de som efter kriser och moget övervägande ansett att kristendomens budskap om försoning och möjlighet till frälsning bär människan bättre och längre än sekulariseringens budskap om otaliga små, subjektiva sanningar.