Människan har, kanske först i postmodernismens virrvarr av olika sanningar, fattat sig själv som en singularitet, dvs. som en unik individ. Den historiska (genealogiska) erfarenheten har också visat, att människan är dödlig. Döden är slutet på människans tillvaro, döden skall, liksom livet, ses som en gåva från en godhet, som står skyhögt över allt, som människan kan föreställa sig.
Gåvans mysterium i döden gör att Jacques Derrida kan tänka sig kristendomens historiska möjlighet. Därifrån har vi ju ändå fått termer som synd, skuld, offer, gränslös kärlek och möjligheten till frälsning. Från allt detta kan människans frihet och ansvar härledas. När människan börjar se sitt ansvar för hela mänskligheten, då kan hon sakta begripa, att kristendomen (med sin uppmaning att vi skall älska vår nästa) sitter inne med svaret på frågan, hur det skall gå för människan vid den historiska tidens slut.
Det är alltså döden, eller dödens föraning, som bör väcka oss att se hela avsikten med vårt liv och vårt ansvar över det. Ansvaret har sin förankring i det Goda, detta Goda, som glömmer sig själv och som därför är en rörelse av gränslös kärlek. Derrida anser att denna oändliga kärlek behövs för att en individ skall kunna "ge avkall på sig själv och för att bli ändlig, inkarnera sig för att älska den andre, som en annan ändlig varelse.” (s. 277).
Till slut citerar Derrida Patocka (dock med långa egna kommentarer i citatet) där det sägs, att det är jag själv, som är den ansvariga människan i mitt egna, djupa och hemliga jag. Jag är ansvarig därför, att jag har en föraning om min död och måste kunna ansvara inför döden (inför intet) för vad jag har gjort med mitt liv.
Människans skuld finns däri, att hon aldrig kan svara på det Godas oändliga kärlek. Det blir ett asymmetriskt förhållande mellan den ändliga människan och den oändliga godheten. Skulden, arvsynden, ursprungssynden finns därför hos hela mänskligheten, ända från tidens begynnelse. Derrida går verkligen in på djupet i människans och varats väsen.
Cedà Mp3 Download
4 år sedan
Jag har inte läst denna text av Derrida men den verkar mycket djupsinnig. Han talar om dödens inverkan på vårt ansvar och livet. I mitt arbete inom vården har jag sett att kritiska och omvälvande situationer överlag påverkar människor starkt och får dem att fundera på sina livsvärden och sitt ansvar.
SvaraRaderaMycket tänkvärt i ditt inlägg. Att se döden som nåt positivt, det egna ansvaret, skulden och det Goda som en rörelse av gränslös kärlek – den oändliga godheten. Jag har haft för mej att Derrida är alltför svår för mej, men dit inlägg gör att jag kanske måste tänka om. Det finns ett djup i din och Derridas text som får mej att stanna upp.
SvaraRadera