Richar Rorty om Gianni Vattimo

Hej alla,

jag skall börja med att plocka Patriks synpunkt på ett ”svagt” tänkande (termen är Gianni Vattimos). Det är ett utdrag från ett svar på min bloggsida. Jag citerar:

”Det lättaste sättet att förstå Vattimos tal om "svagt" tänkande (om än inte uttömmande), är att säga att det handlar om en hermeneutisk medvetenhet. Ett "starkt" tänkande tror sig nå fram till saken själv, medan ett svagt tänkande är medvetet om tolkningsaspekten och den osäkerhetsfaktor som finns där. Poängen med talet om svagt tänkande är att det trots alla problem är möjligt, bara man inte har för höga anspråk..”.
Bra sagt.

Jag skall övergå till den amerikanske filosofen Richard Rortys (1931-2007) tankar om postmodernistisk teologi. Till min glädje kommenterar han mycket Vattimo. Han anser för det första att föreställningen om ”empiriska bevis” är ”irrelevanta för talet om Gud (s. 131). Detta gäller enligt Rorty dock lika mycket för ateister som för teister. Han anser sig själv vara nära ateismen, men vill helst kalla sig ”religiöst omusikalisk”, en härlig term, eller hur?

Han ser Vattimos betydelse däri, att Vattimo kastade över bord alla försök att binda religionen vid olika sanningskrav, som till exempel ”moralisk” sanning. Om man definierar rationaliteten – nu följer jag Rorty själv – som ”strävan efter intersubjektiv konsensus” (ni märkte väl ordet subjektiv här) och sanning som ”det yttersta resultatet av en sådan strävan” så då hamnar religionen både ut ur offentligheten och ut ur en intellektuell diskussion överhuvud. Detta därför att det är naturvetenskapens sanningar som härigenom följes. (s. 135). Kunskapens område är offentligt, religionens område är mestadels (men inte helt) privat.
Jag återkommer.