John Milbank börjar med att konstatera, att modernismens slut innebär slutet på ett enhetligt sanningssystem, som var byggt på ett universellt förnuft. Nu lever vi i postmodernismens tid med ett stort (Milbank säger lite oprecist: ett oändligt) antal olika sanningar. Moderniteten såg gärna teologin som en vändning mot det inre. Nu gäller det externa, det som kommer utifrån.
Milbank ser som teologins uppgift, att redogöra för den kristna praktiken. Han säger dessutom, att teologin saknar uppgifter, om den inte gör sina reflektioner kring det unika i den kristna gemenskapen. Han ser också denna gemenskap som det första tecknet på en social gemenskap, som omfattar olika samhällsgrupper och där även kvinnor kunde ingå som jämlika med männen.
Milbank kopplar Gud ihop med denna gemenskap, som i praktiken skapas i kyrkan. I kristendomen har människorna i första hand ett hopp om och en möjlighet till en verklig gemenskap.
Kristus är det gudomliga Ordet (Logos) och ger relationen mellan kyrkan och den mänsklige Jesus. I det historiska minnet av Jesus finns frälsningens språk. Det är kyrkan som måste se till, att den svarar på detta språk, genom att dess medlemmar handlar så, att de börjar visa omsorg om och tillit och kärlek till sina medmänniskor. Då finns det en möjlighet att minska, på sikt till och med bortta ondskan och våldet i världen.
Milbank har en sund inställning till den nya kyrkans roll, som i sin gemenskap kan minska klyftorna mellan olika människor och olika nationer. Men måste han säga allt så invecklat, att man ofta i timmar har måst stirra på vissa av hans utsagor, utan att egentligen förstå ett dyft av vad han säger.
Cedà Mp3 Download
4 år sedan
Jag är helt av samma åsikt som du, varför måste man vara så svårbegriplig??
SvaraRaderaÄr det så att han inte vill att man helt skall förstå vad radikal ortodoxi innebär?
Det är ju helt klart att en del av det svåra består i att Milbank i denna artikel inte vill predika utan snarare visa på att kristendomen kan beskrivas i postmoderna termer. När han sedan försöker göra detta i ett så koncentrerat format - de flesta orden i citatetecken utgör ju referenser till olika postmoderna diskussioner som i sig skull kunna diskuteras i ett helt kapitel, gör att det blir ännu svårare att få grepp om vad han säger. Till detta kommer svårigheterna man översättningen som inte alltid är den klaraste. Men det är bra med texter som erbjuder motstånd - varje gång man återvänder till den får man ut mera.
SvaraRadera