Derrida om vårt ansvar för döden (och livet)

Människan har, kanske först i postmodernismens virrvarr av olika sanningar, fattat sig själv som en singularitet, dvs. som en unik individ. Den historiska (genealogiska) erfarenheten har också visat, att människan är dödlig. Döden är slutet på människans tillvaro, döden skall, liksom livet, ses som en gåva från en godhet, som står skyhögt över allt, som människan kan föreställa sig.

Gåvans mysterium i döden gör att Jacques Derrida kan tänka sig kristendomens historiska möjlighet. Därifrån har vi ju ändå fått termer som synd, skuld, offer, gränslös kärlek och möjligheten till frälsning. Från allt detta kan människans frihet och ansvar härledas. När människan börjar se sitt ansvar för hela mänskligheten, då kan hon sakta begripa, att kristendomen (med sin uppmaning att vi skall älska vår nästa) sitter inne med svaret på frågan, hur det skall gå för människan vid den historiska tidens slut.

Det är alltså döden, eller dödens föraning, som bör väcka oss att se hela avsikten med vårt liv och vårt ansvar över det. Ansvaret har sin förankring i det Goda, detta Goda, som glömmer sig själv och som därför är en rörelse av gränslös kärlek. Derrida anser att denna oändliga kärlek behövs för att en individ skall kunna "ge avkall på sig själv och för att bli ändlig, inkarnera sig för att älska den andre, som en annan ändlig varelse.” (s. 277).

Till slut citerar Derrida Patocka (dock med långa egna kommentarer i citatet) där det sägs, att det är jag själv, som är den ansvariga människan i mitt egna, djupa och hemliga jag. Jag är ansvarig därför, att jag har en föraning om min död och måste kunna ansvara inför döden (inför intet) för vad jag har gjort med mitt liv.

Människans skuld finns däri, att hon aldrig kan svara på det Godas oändliga kärlek. Det blir ett asymmetriskt förhållande mellan den ändliga människan och den oändliga godheten. Skulden, arvsynden, ursprungssynden finns därför hos hela mänskligheten, ända från tidens begynnelse. Derrida går verkligen in på djupet i människans och varats väsen.

Milbank - ett försök till översikt

John Milbank börjar med att konstatera, att modernismens slut innebär slutet på ett enhetligt sanningssystem, som var byggt på ett universellt förnuft. Nu lever vi i postmodernismens tid med ett stort (Milbank säger lite oprecist: ett oändligt) antal olika sanningar. Moderniteten såg gärna teologin som en vändning mot det inre. Nu gäller det externa, det som kommer utifrån.

Milbank ser som teologins uppgift, att redogöra för den kristna praktiken. Han säger dessutom, att teologin saknar uppgifter, om den inte gör sina reflektioner kring det unika i den kristna gemenskapen. Han ser också denna gemenskap som det första tecknet på en social gemenskap, som omfattar olika samhällsgrupper och där även kvinnor kunde ingå som jämlika med männen.

Milbank kopplar Gud ihop med denna gemenskap, som i praktiken skapas i kyrkan. I kristendomen har människorna i första hand ett hopp om och en möjlighet till en verklig gemenskap.

Kristus är det gudomliga Ordet (Logos) och ger relationen mellan kyrkan och den mänsklige Jesus. I det historiska minnet av Jesus finns frälsningens språk. Det är kyrkan som måste se till, att den svarar på detta språk, genom att dess medlemmar handlar så, att de börjar visa omsorg om och tillit och kärlek till sina medmänniskor. Då finns det en möjlighet att minska, på sikt till och med bortta ondskan och våldet i världen.

Milbank har en sund inställning till den nya kyrkans roll, som i sin gemenskap kan minska klyftorna mellan olika människor och olika nationer. Men måste han säga allt så invecklat, att man ofta i timmar har måst stirra på vissa av hans utsagor, utan att egentligen förstå ett dyft av vad han säger.

Om Vattimos tro

”Länge steg jag upp tidigt, för att hinna gå till mässan innan skolan, jobbet eller föreläsningarna på universitetet började". Så inleder Gianni Vattimo sin bok ”Jag tror att jag tror” (1996). I kapitlet om trons innehåll skriver Vattimo om sin egen tro, som han alltså tappade bort för långa tider i sitt vuxenliv.

Vattimo har försvarat en syn på den kristna frälsningshistoriens sekularisering, där den moraliske Guden med sina lagar anses gammalmodig och kan läggas åt sidan. Gud har inkarnerats som människa och han vill, enligt denna syn, låta människan vara mera som Kristi vän och därigenom följa hans exempel och tjäna sin nästa i hjälpsamhetens och barmhärtighetens tecken.

Vattimo funderar i ett senare skede av sitt liv, hur han skall kunna komma tillbaks till sin (katolska) tro i vår sekulariserade, postmoderna värld. Han skriver att han (som de flesta av oss) mest gick i kyrkan av konventionella skäl. På vänners begravningar, bröllop, för att lyssna på vackert orgelspel och av liknande orsaker. Han var inte troende mera, men tyckte om kyrkan som plats.

En professorskollega som Vattimo beundrade, frågade honom dock, helt apropå i samband med en diskussion om andra saker, om Vattimo fortfarande, i djupet av sin själ, tror på Gud. Då svarade Vattimo att han tror att han tror.

Sedan dess har Vattimo ständigt återvänt till kristendomens grundtexter. Hur religionskritisk som Vattimo är må uppfattas vara, räknar jag honom till de verkliga kristna. de som efter kriser och moget övervägande ansett att kristendomens budskap om försoning och möjlighet till frälsning bär människan bättre och längre än sekulariseringens budskap om otaliga små, subjektiva sanningar.