Varat som "försvagad" tilldragelse

Gianni Vattimo gör det inte lätt för oss. Om Gud talar han inte, utom i samband med Nietzsches tal om Guds död. Enligt Vattimo kommer Heidegger till samma resultat: det mtafysiska varandet är slut. Det går inte mera att tala om "den yttersta verkligheten" i en värld, som är så splittrad som vår (post)moderna värld.

Nu försöker Vattimo dock hitta en utväg ur detta dilemma. Han säger att när den yttersta (över)verkligheten inte mera finns, så finns det en möjlighet för religionen att dyka upp i den seriösa diskussionen på nytt.

Vattimo ser det moderna varandet som tilldragelser (händelser) och anser att varandet härigenom försvagas. Det kan man hålla med honom, ju mera subjektivt objektiva varanden som finns, dess mindre betydelse kan man ge åt varje enskilt fundernade kring vår existens. Vattimo anser också, att detta "svaga" tänkande alltid har varit typiskt för religionerna. Han tar upp som exempel kristendomens hjälpsamhet mot de utstötta och dess försonande lära genom Kristi död.

Vattimo anser nu, att vår tids fortgående splittran (dekadens)kan gå i diskussion med religionernas "svaghet" för marginaliserade grupper och tilldragelser. Om jag har förstått Vattimo rätt, så kan Gud inte mera dras in i denna postmoderna diskussion mellan sekulariseringen och religionerna.

Vattimo ser en möjlighet till samtal om religionen i postmodern tid.

Hej alla igen!

Jag har förstått att Gianni Vattimo är en av de första filosoferna, som kopplar ihop Nietzsches förkunnelse om den moraliske Gudens död med Heideggers tal om metafysikens slut. Med bägge termerna menas alltså, att vår existens, vårt varande, har i sig självt blivit så babelstornsaktigt splittrat, att någon objektiv och ideal, det vill säga transcendentiell världsbild inte mera går att frambringa. Människornas olika verkligheter blir till olika händelser, som inte går att sammanfatta till en enhetlig världsbild mera.

Vattimo frågar sig, om postmodernitetens mångfald av världsbilder också betyder, att det inte mera går att tala om religionen. Vattimo har nämligen kommit till, att religiösa termer, såsom försoning eller änglar, används också av nutida filosofer utan direkt förankring i religionen. Utifrån detta anser Vattimo, att det i vår sekulariserade värld trots allt finns en tradition, som upprätthåller religionens språk, om än i försvagad form.

Vattimo anser, att detta betyder, att varat (vår existens) har en inbyggd tendens att fundera på frågor, som går utöver erfarenheten. Sekulariseringen ger alltså en postmetafysisk filosofi möjligheten, att i vår tid återgå till samtal om religionen i vår kultur. Detta ställer dock även nya krav på religionen som "måste sätta sig själv på spel." (s. 124). Någon återgång till traditionell gudsdyrkan verkar inte mera vara möjligt.

Introduktion till Gianni Vattimos tankar om Guds död

Hej alla!

Gianni Vattimos artikel om den Gud som är död är svårläst men intressant. Han har två utgångspunkter: Nietzsche och Heidegger. Nietzsche ansåg att Gud inte mera behövdes, Heidegger kom ett knappt halvtsekel senare till samma slutsats, men kunggjorde metafysikens slut i stället för Guds död. Det här låter ju enkelt, men vad menar Vattimo med detta.

Han säger att Nietzsche själv konstaterade, att den moraliske Guden är död, men att Guds skugga ännu länge kommer att synas i världen. Heidegger ansåg, å sin sida, att den snabba vetenskapliga utvecklingen hade lett till, att Gud blev överflödig i människornas liv. Heidegger talar alltså om metafysikens slut.

Med metafysik menar Heidegger (enligt Vattimo) den tro på en översinnlig (och ideal) världsordning, som var giltig från antiken ända till 1900-talets början. Nu har dock vetenskapens sanningar tagit över rollen som objektiva sanningar i stället för tron på de gamla platonska sanningarna om en idealvärld ytterom den empiriska verkligheten. Idealordningen har blivit verklig (fysisk) ordning och metafysikens roll är utspelad. Allt är så att säga del av vårt varande, vår existens, inget översinnligt finns mera.

Lite svårt att få grepp om, men jag återkommer till ämnet i morgon.

Lite Derrida, Vattimo så småningom, Caputo likaså

Hej alla!

Jag börjar så småningom komma fram till det, som jag främst vill diskutera på denna kurs. Min uppsats på senhösten behandlade etikfrågor utgående från den danske religionsfilosofen K E Lögstrups bok "Det etiska kravet" från år 1956. Han tar upp bland annat förlåtelsens betydelse och konstaterar att endast det oförlåtliga är värt att bli förlåtet.

Samma sak skriver John D Caputo i sin nya bok "What should Jesus deconstruct?" (som PAtrik lite tog upp på närdagen). Caputo skriver (med hänsvisning till Jacques Derrida) att det enda som riktigt kan förlåtas är det oförlåtliga (s. 73). Caputo har ett helt stycke om förlåtelse i sin bok och i samma kapitel också stycken om gåvan (the gift), vänlighet och kärlek (alla teman även för Lögstrup). Caputo hänvisar mycket till Derrida, men använder också direkta citat ur NT.

Caputo ingår inte i vår primärläsning, men det gör Derrida. Hans artikel (lämpligen placerd sist i boken) om dödens mysterium skall jag kommentera inom några dagar.

Jag tänkte dock börja med en annan filosof, nämligen Gianni Vattimo, som behandlar frågan om Gud verkligen är död utgående från både Nietsche och Heidegger. Den försöker jag lite närma mig ännu i kväll eller i morgon.

Slavoj Zizek skall jag också ta mig an. Utifrån hans artikel hoppas jag kunna föra en diskussion med åtminståne Jussi. Eftersom jag skrev om etikfrågor, skall jag ännu se om jag finner om någon av skribenterna närmare går in på postetiska problem.

Det är synd att Stanley Hauerwas fattas bland författarna. Jag hänvisade till honom några gånger i min etikuppsats och blev intresserad av hans åsikter främst om hur Jesu gärningar borde tolkas utifrån NT.

John Milbank bör vi väl alla kommentera utgående från Patriks bloggar om honom.

Det ser ut att bli en intressant (och arbetsdryg) kurs, tycks ta lite tid förrän vi riktigt kommer i gång.

Postmodern teologi i en postmodern värld

Hej alla!

Det intressanta med den postmodernska teologin är väl att den i mycket verkar utgå från såväl teologi som filosofi. Av de elva författare som finns i vår bok är David Tracy, Regina Ammicht-Quinn, Graham Ward och Gerard Loughlin teologer, Janet Martin Soscise och Sarah Coakley (bägge kvinnor)religionsfilosofer.
Patriks favorit (vi vet det från förr) John Milbank är den mångsidigaste med professurer i både religion, politik och etik. Resten, det vill säga fyra stycken är utpräglade filosofer. Dessa är Gianni Vattimo (också EU-politiker, dock inte mer), Richard Rorty, Slavoj Zizek (också psykoanalytiker) och - sist men inte minst - Jaques Derrida, som kanske är den mest kända av dem alla.

Tre kvinnor, åtta män, de flesta européer eller europeiserade. Rorty, Tracy och Vattimo är födda på 30-talet, de övriga är yngre, britten Loughlin är yngst, född 1957. Jaques Derrida (f. 1930) avled i slutet av år 2004. Han var aktiv in i det sista, bokens artikel är från början av 1990-talet.

En brokig och redan därför en intressant skara "tänkare" som vi har äran att bekanta oss med fram till påsken. Vi får nog sitta med näsan i boken varje ledig stund.

Bokens inledning är skriven av två unga svenska teologer Ola Sigurson och Jayne Svenungsson bägge verksamma inom systematisk teologi. I inledningen definierar de vad postmodern teologi är och jag tar den med här, om ni missade den.
Så här lyder definitionen:

"Med postmodern teologi förstår vi (alltså de två författarna) de olika typer av teologi som bedrivs utifrån de nya filosofiska,vetenskapsteoretiska och metodologiska förutsättningar som postmodernismen innebär."

Så nu är det bara att försöka komma i gång.

Hälsningar från Kyrkslätt

Olav