Förlåt - och ännu något om Gianni Vattimo

Hej alla,

förlåt mig för att jag ofrivilligt hamnade utanför diskussionen i två veckor. En oväntat intensiv period av både förberedande och avhållna möten höll mig dessvärre sysselsatt de två senaste veckorna både dagar och kvällar, helgar likaså.

Nu är jag med igen. Jag har under mellanperioden dock läst Gianni Vattimos bok "Uskon että uskon" (Jag tror att jag tror) där han framhåller ganska samma synpunkter, som i den artikel, som vi har i vår bok.

Så, vad är det han säger egentligen om sin väg tillbaks till (den katolska) tron. Trons nya betydelse utgår enligt Vattimo ur sekulariseringen. Med den avser han relationen till det heliga, som ständigt försvagats.

Försvagats kanske, men relationen finns kvar och har kanske lite förstärkts på sistone. Vattiomo anser att känslan för moral trots allt finns ännu hos människorna. Vår optimism för vetenskapens ständiga framsteg börjar vackla.
Vattimo skriver att människan i den postmoderna världen är oförmögen att lösa alla vetenskapliga problem. Som exempel tar han bioetikens frågor om genmanipulering, ekologiska problem och - intressant nog - alla de probklem som hör samman med våldsutbrott i storstädernas utkanter.

Vattimo är alltså humanist och ser att människan måste förändras inifrån, godta Jesu förklaringar om möjligheten till en bättre värld, blott vi kunde visa tillit till varandra.
Med ett bibelcitat visar Vattimo vad han menar: "Jag kallar er inte längre slavar, för slaven vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå och bära frukt, bestående frukt, så att Fadern ger er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: Älska varandra." (Joh. 15:15-17).

Vackert citat, eller hur?

Jag börjar nu läsa era inlägg och kommenterar dem efter hand.

Hälsningar
Olav

Richar Rorty om Gianni Vattimo

Hej alla,

jag skall börja med att plocka Patriks synpunkt på ett ”svagt” tänkande (termen är Gianni Vattimos). Det är ett utdrag från ett svar på min bloggsida. Jag citerar:

”Det lättaste sättet att förstå Vattimos tal om "svagt" tänkande (om än inte uttömmande), är att säga att det handlar om en hermeneutisk medvetenhet. Ett "starkt" tänkande tror sig nå fram till saken själv, medan ett svagt tänkande är medvetet om tolkningsaspekten och den osäkerhetsfaktor som finns där. Poängen med talet om svagt tänkande är att det trots alla problem är möjligt, bara man inte har för höga anspråk..”.
Bra sagt.

Jag skall övergå till den amerikanske filosofen Richard Rortys (1931-2007) tankar om postmodernistisk teologi. Till min glädje kommenterar han mycket Vattimo. Han anser för det första att föreställningen om ”empiriska bevis” är ”irrelevanta för talet om Gud (s. 131). Detta gäller enligt Rorty dock lika mycket för ateister som för teister. Han anser sig själv vara nära ateismen, men vill helst kalla sig ”religiöst omusikalisk”, en härlig term, eller hur?

Han ser Vattimos betydelse däri, att Vattimo kastade över bord alla försök att binda religionen vid olika sanningskrav, som till exempel ”moralisk” sanning. Om man definierar rationaliteten – nu följer jag Rorty själv – som ”strävan efter intersubjektiv konsensus” (ni märkte väl ordet subjektiv här) och sanning som ”det yttersta resultatet av en sådan strävan” så då hamnar religionen både ut ur offentligheten och ut ur en intellektuell diskussion överhuvud. Detta därför att det är naturvetenskapens sanningar som härigenom följes. (s. 135). Kunskapens område är offentligt, religionens område är mestadels (men inte helt) privat.
Jag återkommer.